341
— Låt oss verka, medan dagen är. Natten kommer, då ingen verka kan.
Här har nog förändrat sig ett och annat, och som jag tror, till det bättre. Men det vigtigaste som händt, känner du till genom både tidningar och annat. Och jag förstår, att du törstar efter skvaller.
Men först vill jag säga dig en sak, som är den enda, hvilken gör mig riktigt melankolisk för egen del — nu mera. Jag skulle vilja bli lärare i något slags modern almoge- eller arbetarskola. Det fins ingen, säger du. Grodt. Som du vet, har jag ärft litet pengar efter min mor, och jag skulle väl alltid kunna få en i gång, och jag tror, att den skulle stå sig. Men jag känner alt mer och mer, att det duger jag inte till. Den bildning, jag förvärfvat mig, som hvilar på Darwin och mynnar ut i Spencer, den kan vara bra för mig. Men den duger inte för menige man, åtminstone inte ännu. Katekesen duger inte häller. Men hvad är det som duger? Ja, säg det, den som kan. Jag är nu trettio år, och det är för sent att börja på ny kula igen. Men jag kan inte med den art af kunskaper, som jag besitter, göra mig nyttig för de klasser af människor, som jag hälst skulle önska gagna. Och så får jag kasta mig in i det högre skolväsendet och öka summan af bildning hos dem, som redan hafva nog, d. v. s . lägga ännu flere stenar till muren, som skiljer fint folk
