33
saker. Det som en gång hade skett, det hade skett. Och det stod ej att hjälpa.
På våren tog han studentexamen och reste hem för att stanna hemma öfver sommaren.
Det var ett underligt hemlif, det som nu väntade honom.
Samtalen fördes å ömse sidor med en utmanande hetta, som medvetet sökte strid. Man brann af begär att ömsesidigt öfvertyga hvarandra, och det blef ofta häftiga scener mellan Grane och hans föräldrar. De kände, hur han i sina tankar alt mera aflägsnade sig från dem. Och Grane själf tyckte, att han var så ensam, och att ingen förstod honom. Å ömse sidor fans en rent af febril ömhet, som trängdes tillbaka, och irritationen var hos både honom och föräldrarna så stark, att den minsta anledning var tillräcklig att väcka alla de dispytämnen, hvilka lågo och slumrade, och som aldrig voro fullkomligt borta ur sinnena. Det fans så mycken känslighet hos de gamle Granes, och Erik hade ärft af dem båda.
»Lilla syster», Karin, hade nu blifvit stora fickan. Hon var sexton år och nyss konfirmerad. Erik ville så gärna närma sig henne, men osäker som han var på sig själf, ville han aldrig väcka tvifvelsmål hos henne. Och dessutom märkte han med en egendomlig pinsam känsla, att hon höll sig undan för honom.
