Sida:Erik Grane 1897.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

34


Hade föräldrarna varnat henne för brodern?

Den tanken plågade honom outsägligt.

Stundom blefvo dagarna så tunga och stämningen så dyster, att Grane ej visste, hur han skulle kunna hålla ut. Men han talade ännu om, att han skulle blifva prest, såsom modern städse önskat! Han ville blott taga filosofiekandidatexamen först, för att han skulle kunna få tid på sig och pröfva sig själf. Ty hade han ej tron, kunde han ej blifva prest, därom voro modern och han ense. — —

Det var en sommarafton. Modern satt på en soffa, som stod utanför fönstren till faderns rum, hvilka lågo på nedra botten. Hon satt och arbetade, men altibland slog hon upp ögonen och såg på Grane, som satt och läste i en tidning ett stycke ifrån henne. Systern satt bredvid och hjälpte modern med att taga ut tråckeltrådar. Genom det öppna fönstret kunde man höra, hur fadern bläddrade i kontorsböckerna, där han satt och arbetade vid skrifbordet.

Plötsligt sade fru Grane, utan att se upp från sitt arbete:

— Erik.

— Ja.

Han såg upp och märkte, att det var något särskildt modern ville säga.

— Jag ville fråga dig om en sak.