35
Fru Grane bemödade sig att tala utan ansträngning. Men det darrade tårar i hennes ögon.
— Hvad då? sade Grane.
Han anade, hvad som skulle komma.
— Vi hade tänkt att fråga dig, om du inte skulle vilja följa oss till Herrans heliga nattvard, innan du reser.
Hon såg fortfarande ned, men Grane såg, hur stora tårar föllo ned i moderns knä. Han teg en stund, visste ej rätt, hvad han skulle svara. Han kände sig så besynnerligt vek om hjärtat.
— Jag kan icke göra det som förr, sade han. Det vore icke rätt af mig.
Modern lutade sig ned mot sin sömnad och grät. Så såg hon upp.
— Gå upp efter en näsduk åt mig, barn, sade hon till Karin.
Flickan gick, men i det hon gick, kastade hon en blick på brodern, som nästan var vredgad.
Modern grät igen.
— Jag vet ju, att ingenting af det, som hör Gud till, mera har något värde för dig, utbrast hon.
Han försvarade sig ifrigt, men under det han motsade, kände han, hur han gaf vika. Han tog moderns hand och kysste den.
— Låt mig få tänka på det, sade han. Är det mig möjligt, skall jag göra det.
Modern föll honom om halsen.
— Gud välsigne dig.
