36
När Karin kom tillbaka, fann hon Grane sitta i soffan med hufvudet lutadt mot moderns axel.
Dagen derpå kom Grane till modern och sade, att han ville göra, som hon önskade. Han tyckte, att han kunde göra det. Visserligen blef nattvarden för honom intet sakrament. Det blef en åminnelsehögtid, ingenting annat. Men han stod ej ut med att se moderns sorg. Och för sig själf tänkte han, att det skulle vara eget att se, hur han kände det nu.
Men ju mera söndagen nalkades, dess osäkrare kände han sig, dess mera växte hans missmod. På söndagsmorgonen skulle han genast ha velat säga: nej, jag går inte. Men nu hade han en gång sagt sitt ord, och dessutom hölls han tillbaka af fruktan för skandalen.
Fadern kom in i matsalen, där frukosten stod dukad, och tryckte tigande hans hand. Han var vid sådana tillfällen alltid högtidlig och tyst. Modern kom emot honom och kysste honom. Ett ögonblick erfor Grane en känsla af lycka, som fylde honom med glädje.
De åkte till kyrkan. Solen sken varmt, dammet hvirflade muntert efter vagnen, och i skogen var det så högtidsstilla och lugnt. Mörka och raka höjde sig granarna öfver tufvor af mossa och lingonris.
När de gingo in i kyrkan, tyckte Grane, att hans strupe sammansnördes som af en kväfvande
