Sida:Erik Grane 1897.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

37


känsla. En vredgad stämning grep honom, och denna alvarliga, sjungande människomassa retade honom. Han blygdes djupt, ty han stod där ju som en lögnare. Och när han gick fram inför altaret, då blef det honom med ens tydligt, hvilket bedrägeri man begår, när man träder fram med församlingen och skrymtande böjer knä. Ett hårdt hat bemäktigade sig honom, och när presten lade sin hand på hans hufvud, uttalande välsignelsen, kände han, hur han rodnade öfver sig själf.

Han satte sig åter i bänken, utan att böja ned hufvudet, och på hemvägen yttrade han icke ett ord.

När de kommit hem, gick modern fram till honom och ville smeka honom.

Han höll henne tillbaka och sade med darrande läppar:

— Jag gör aldrig om det.

Modern lät sina händer sjunka och betraktade honom länge med ett uttryck af sorg och förskräckelse.

— Hvad är det du säger?

— Jag gör aldrig om det, upprepade ynglingen.

På hösten for han till Upsala för att börja sina studier, och så förflöto tvänne år.