38
IV.
Lampan brann med en varm, vänlig låga på
skrifbordet och lyste öfver ett litet lågt rum, med
gulbrun, gammaldags kakelugn och ett fyrkantigt
fönster, som nu, när gardinen var neddragen, såg
nästan svart ut. Klart föll skenet på skrifbordets
småsaker, skriftyget, den lilla högen med bref,
ordentligt hopsamlade under en tunn brefpress af
glas,
ett par kollegiihäften, som uppslagna lågo
skjutna åt sidan och på en ung man, som med
hufvudet nedböjdt öfver en bok något häftigt
gungade fram och tillbaka i en brunpolerad gungstol.
Mattare och mattare föll skenet längre bort öfver
golftiljorna med deras breda sprickor, lemnande
den långa soffan i halfdunkel och visande längst
bort i hörnet vid fönstret konturerna af en
bokhylla, som tycktes ha svårt att stå rak i det låga
rummet.
Om en stund reste Grane sig upp ur sin lutande ställning och kastade boken med en nervös åtbörd ifrån sig på bordet.
— Det går inte, utbrast han högt och började i detsamma att gå af och an på golfvet. Det låg något stridslystet i det sätt, hvarpå han för hvart steg satte klacken i golfvet, och om han ett ögonblick stannade, var det endast för att tämligen
