39
omildt kasta undan något föremål, som kommit i lians väg. Hans ansigtsmuskler arbetade häftigt, munnens linier fingo något onaturligt och hårdt markeradt, som var långt öfver hans tjuguett år, och de bruna ögonen hade en glans, som om han kämpade mot något, hvilket med all makt hotade att öfver väldiga honom.
Till sist satte han sig ned i soffan och förde handen med en nästan barnslig rörelse öfver pannan, som var fuktig, så att det mörka håret stod ,som ett burr omkring hans ansikte.
När han setat så en stund, gick han tillbaka fram till skrifbordet, makade undan böckerna, tog fram ett postpappersark och skref med en hand, som tycktes flyga fram utefter linierna.
- Älskade moder.
Jag vet, att hvad jag nu skrifver kommer att göra mamma ondt, och jag förebrår mig lifligast af alt, att jag under de år, när jag ej själf kunde tänka, utan blott kände lust att försöka, utan något gagn drog mamma in i alt det, som nu rifver och sliter i mig, och som en gång skall gifva mig behållning, fast på annat sätt, än mamma nu tror.
Jag är beherskad af en oro, som betager mig nöjet af kamraters sälskap och till och med hindrar mig i min läsning, hvarför jag ofta nödgas rycka mig lös från en hel mängd tankar. Men när jag är ensam som nu i kväll, då är det
