Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

40


annorlunda. Då glömmer jag examen, som skall tagas, och då känner jag bara en sak fullt klart och tydligt.

Jag kan icke blifva prest. Jag vet, att jag nu gör mamma sorg. Men jag kan icke. Jag kan icke tro, att alt som står i skriften är sant, och då kan jag ej häller blifva prest. Den läran, att somligt där skulle vara af Gud, och somligt (såsom t. ex. solen i Ajalons dal eller historien om Elias, som far till himmelen i en brinnande vagn), icke — den duger icke för mig. Ty antingen är alt af Gud, och då skola vi böja oss för alt. Eller också är blott en del af Gud, men då blir det vårt förstånd, som skall döma, hvad som är af Gud, och hvad som icke är det. Och då blir det alldeles samma förhållande med bibeln som med andra böcker. Jag kan åtminstone icke begripa annat.

Kära mamma! Jag påstår ej, att jag har rätt. Men så ställer sig saken för mig, och då vore det ett brott af mig att handla annorlunda. Tro mig, det kostar mig mycket att skrifva detta. Men jag kan icke annat. Jag kan inte. — Om mamma visste, hur jag …

Någon knackade på dörren, och med en plötslig rörelse sköt Grane undan brefvet och svängde i gungstolen för att kunna se mot dörren.

— Stig in.

Dörren gick upp, och in genom den låga dörr-