46
af hans moders röst, när hon läst aftonbön med honom, medan han ännu var barn. Det var minnet af alla vackra löften, alla goda föresatser, alla sköna drömmar om en kvinna, för hvars skull han skulle hålla sig ren och obesmittad, en kvinna, som skulle komma honom till mötes en gång, som skulle dela hans lif och göra det ljust. Han hade själf en nästan kvinlig instinkt i detta fall. Hela den grofva känsloverld, som han så ofta mött hos män, var honom främmande, och han hade tänkt sig det som en enkel sak att hålla en föresats, hvilken blifvit honom inpräntad, alt från den stund han ägde några lidelser att bekämpa.
Men han vågade icke längre tänka på detta. Han vågade ej tänka tillbaka på de sista 6 åren, då han alt för tydligt märkt, hur våldsamt hans natur gjorde revolution mot hvarje föresats, och hur vanskligt det syntes honom att dämpa en vulkan genom att täppa öppningen med tyll. Luft! luft! Han vågade ej ens begära lindring, ty boten var en enda. Och han kunde ej, han ville ej …
Han stod utanför posthuset med brefvet i handen. Det föreföll honom, som om han redan kastat detta lilla bref i lådan och hörde det sakta raspandet af papperet, när det åkte in bland alla de öfriga brefven. Och i och med detsamma hade han också kastat loss från alla band. Han hade stält sig på egen botten, han hade gifvit från sig den omsorgsfullt destillerade dryck, som han förut nju-
