Sida:Erik Grane 1897.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

59


— Ja, naturligtvis.

— Det är rätt, Hultin, plocka på dig du.

— Hur mycket ska man ge’ i drickspengar? Räcker en och femti?

— Ja, gudbevars.

På med rockarna och ned utför trapporna. Arm i arm framåt gatorna. Halfhög sång, högljudt prat och skallande skrattsalfvor. Till dess att Grane ändtligen kände sig ensam på gatan och med händerna i fickorna långsamt sträfvade framåt i halfdunklet. När han läste upp sin port, hade han en obehaglig känsla af, att morgondagen borde blifva olika den, som gått, och med en blandad känsla af sömn och beklämning gick han uppför trapporna till sitt rum.

Han visste ej, om han var glad eller icke. Men han tyckte, att denna kväll borde han ha varit ensam.




V.


Tre dagar senare hade Erik Grane bref hemifrån. Det var från modern.

Det var djupt missmodigt, sorgset och klagande, med en tillsats af bitterhet, hvilken lät