61
komma fram till evighetens mål, men jag gick i går i köket, sedan ditt bref nyss var kommet, lagade i ordning kvällen, de andra voro ute — och då kom för mig denna psalmvers: I enfald och i ödmjukhet håll dig till Herrans ord, och låt, när du hans vilja vet, hans vilja blifva gjord. Härmed skulle jag vilja tysta alla spörsmål, men det går icke, förrän Gud låter detta ord bli lefvande i ens själ.»
Detta bref irriterade honom först. Han tyckte sig så säkert hafva fattat sitt beslut. Det syntes honom hafva varit så oåterkalleligen afgjordt för hela lifvet, och med detta bref var det med ens, som om han stode på osäker mark igen.
Hvad hade hans föräldrar för rätt att ställa sig hindrande emellan honom och hans arbete i lifvet? Förstodo de icke, hvad det kostat honom att fatta detta beslut? Kunde de icke se redan på hans bref, hur gärna han velat skona dem för all sorg, blott han kunnat? Var det hans fel, att deras tankar i detta fall gingo åt olika håll?
Och en bitter grämelse fylde honom, medan han lade brefvet ifrån sig och medvetslöst trummade med knogarna mot skrifbordet, en bitter, häftig, pinsam grämelse. Det var en underlig tid, vi lefva i, tyckte han, när barnen, utan att veta hvarför, af okända makter, af sitt samvete, sin tro, sin öfvertygelse, sina tankar och sin vilja tvingades in i ett lif, som skilde dem från alt, hvad de
