62
förut hållit kärt. Han hade känt, hur han långsamt men säkert, för hvarje steg han tyckte sig taga framåt, alt mera skiljde sig från sina föräldrar. Och han erfor en underlig, förskräckande beklämning, ty han visste, att han aldrig skulle komma dem närmare igen. Aldrig, aldrig. Två linier, som mötas i en punkt, kunna dragas ut i det oändliga. Men de aflägsna sig blott desto mera från hvarandra. Hur hans föräldrar skulle känna det, när de alt mera lemnades ensamma, det hade han nu icke sinne för. Ännu mindre hyste han någon fruktan för, att han själf kanske en gång skulle känna sig så där lemnad efter. Men han ryste för den ensamhet, hvarmed han tyckte sig vara hotad, detta stora öde som den vida verlden liknar, när man ej har ett hem.
Och åter kom bitterheten öfver honom. Det var inte hans fel, utan deras, som ville tvinga honom. De visste inte, hvad de gjorde. Nej, de visste det inte. Kunde de inte hålla af honom som en son och tro, att det fans flere vägar till salighet än just deras? Ja, det var olyckan, att med deras uppfattning var det omöjligt. Han måste tro deras tro, eller också vara förlorad.
Och om han nu hade orätt?
Nej, nej och tusen gånger nej.
Men om?
Han kunde ju lyda sin moders råd och tala
