69
Den stora dagen kom, och precis klockan half sju stod Erik Grane i professorns förstuga och ringde på en liten klocksträng, som hängde ned öfver ett fönster, inifrån beklädt med hvita muslinsjalusier. Professorn kom själf och öppnade, och efter ett ögonblick befann sig Grane i hans rum sittande på hörnet af en chaiselongue, medan professorn själf tagit plats i gungstolen midt emot honom.
Det var skumt i rummet, och nästan som i en dröm såg han de stora bokhyllorna, som sträckte sig rundt omkring rummet, skrifbordet, på hvilket en afbildning af Thorvaldsens Kristus glänste fram i mörkret, och professorns ögon, som han instinktlikt kände hvila på sig.
Det föll en underlig stillhet öfver rummet, tills, professorn yttrade:
— Ni måste säga mig något om er själf, om jag skall kunna säga er något.
Grane kände sig plötsligt, som om han setat ensam i ett stort öde rum, och på långt håll hört en röst, som var honom främmande. Alt hvad han tänkt säga — och han hade gång på gång tänkt sig, hur han skulle börja, hur han skulle berätta, hur han skulle framställa saken, varmt, vältaligt, utförligt — men alt detta liksom dunstade bort, och han sade endast:
— Jag har flere år tänkt att bli prest.
— Nå.
— Jag tror icke, att jag kan det nu mera.
