70
— Ni har tvifvel.
— Jag vet ej, om jag kan kalla det för tvifvel. Jag är öfvertygad om helt andra saker, än vår kyrka lär.
Professorn log med ett mildt, starkt, strålande leende. Men Grane tyckte sig se något medlidsamt däri, och det pinade honom.
— Jag kan först och främst icke tro, att skriften är guds ord, sade han med något slagfärdigt i rösten, beredd att fyra af alla de batterier af argument, som han användt i studentdispyter af detta slag.
Professorn såg på honom med en genomträngande blick och sade:
— »Den naturliga människan förnimmer intet af det Guds anda tillhörer.»
Grane spratt till. Hvad var detta? Detta, som han hört genmälas vid de allra mest andefattiga resonnemang af detta slag, denna ända till leda utnötta hvardagsbanalitet, som hvarje nittonårig medlem af teologiska fakulteten bar på läpparna, detta fick han höra här af den store mannen, till hvilken alla troende blickade upp nästan som till en apostel. Han var med ens väckt tillbaka till verkligheten, och han höll på att gifva ett ironiskt svar. Men han beherskade sig och satt tyst.
Professorn fortfor:
