Sida:Erik Grane 1897.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

71


— Det är ej på vårt förstånd, det beror, om vi skola komma i en rätt ställning till Gud och hans ord, detta afhänger innerst af vår vilja, och om vi vända oss i bönen till Gud, och gifva vår vilja lydigt under honom, då först veta vi, hvad det vill säga att höra Herranom till. Vi blifva icke fria från anfäktelser. Men det fins något, som kallas för stillheten inför Gud. Bed om den, unge man. Den är lika nyttig för själen som ett regelbundet lif för kroppen. Och under denna stillhet växer inom oss den nya människan, som oupphörligen träder i stället för den naturliga människan, hvilken förnimmer intet af det Guds ande tillhörer.

Grane satt ännu och hörde på. Men när professorn slutat, böjde han sig framåt, liksom snappade efter luft för att betvinga sin egen blyghet, och nu började han, långsamt och lågt, i början med en osäker darrning, sedan fastare, lugnare. Till sist kommo orden fram med en nästan brutal kläm.

— Jag har försökt alt detta, sade han. Jag har läst skriften från perm till perm. Det fins ställen, som jag grubblat på, tills jag trodde, jag skulle bli galen. Jag har ej kunnat sofva om nätterna, jag har förlorat lusten för min ålders nöjen, jag känner mig gammal, fast jag nyss fyllt tjuguett år. Och jag har icke blott läst och tänkt och grubblat, vakat långa nätter, under hvilka jag