72
drypande af svett plågat mig själf med ångestfulla tankar. Jag har bedt till Grud, bedt och ropat till honom med förtviflans styrka. Jag har legat på mina knän och gråtit som ett barn, därför att jag känt, hur bit för bit min gamla tro brustit sönder, som glasbitarna i en lykta, så att ljuset blåsts ut, och jag stått där ensam i mörkret. Gång på gång har jag försökt på nytt. Jag har marterat mig med att uppfinna synder hos mig själf — och jag vet, att jag har synder — och jag har trott, att Gud för dessa synder vändt sig från mig och straffat mig på detta förfärliga sätt. Men det går inte på den vägen, säger jag. Det går inte på den vägen, åtminstone inte för mig. Jag kan inte tro, att detta begär efter sanning, det må nu vara nedlagdt hos mig af en gud eller fritt hafva växt upp i mitt väsen, jag kan icke tro, att detta begär är något, som jag bör kufva, dämpa, tränga undan för att långsamt dö af min egen längtan. Detta är icke den kalk, om hvilken man kan säga: ske icke min vilja, utan din. Ty här skall min vilje ske, emedan jag ej vill något orätt. Min gud! Jag längtar ju blott efter sanningen, och då skulle sanningen vara mig förmenad, och jag skulle få nöja mig med en tro, som andra människor förestafva mig. Skall denna längtan inom mig, som är min själs dyrbaraste och heligaste känsla, dödas, då må jag hällre höra opp att syssla med något annat, än det som rör detta lifvets
