klippan, där de alltid störta sig ner, när de tröttnat på att lefva, men jag, som alltid älskar mina medmänniskor, ledde henne dit utan betalning och störtade henne utför klippan.» Egede ansåg, att det var illa gjordt, och sade, att hon hade mördat den andra. »Hon sade nej, men att hon hade stor medömkan med henne, och sedan hon hade fallit ner, grät hon däröfver.» Skall nu detta kallas en god eller ond gärning?
Då samme Egede en annan gång talade om, att Gud straffade onda människor, sade en eskimå, att han också hörde till dem, som straffade de onda, ty han hade slagit ihjäl tre gamla käringar, som voro häxor.
Samma uppfattning af det goda gör sig också gällande gentemot det sjätte budet, och högre än detta sätta eskimåerna det, hvari det heter, att I skolen vara fruktsamma och uppfylla jorden. Detta har han ju så mycket mera orsak till, som hans ras af naturen blott är föga fruktsam, och att frambringa sterilitet på konstladt sätt, hvilket är en icke ovanlig synd i mera civiliserade samhällen, är i hög grad stridande mot hans moraliska uppfattning.
Liksom många andra raser fann eskimåen det mycket besynnerligt, att det icke skulle anses som särskildt utmärkt, att en man hade mer än en hustru. Hos dem steg anseendet med antalet hustrur, och af det skälet funno de mera förnuft hos det gamla testamentets patriarker än hos oss. För öfrigt är ju detta en åskådning, som vi kunna finna hos våra egna förfäder ända till långt fram i den historiska tiden.
I detta hänseende tänka de mera ideelt och mera rent praktiskt än vi. Se vi t. ex. på deras hustrubyte eller deras behandling af ofruktsamma kvinnor, då förefalla deras seder något lösa; men dessa äro ju hufvudsakligen beräknade på att alstra afkomma, och mins huru föga fruktsamma de äro och hvilken stor betydelse
