Sida:Eskimålif.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
TIONDE KAPITLET.

afkomman har för dem; den förutan kan deras samhälle icke bestå. Erinra vi oss detta, skola vi kanske fälla en något mildare dom.

Föder en grönländares hustru icke barn, är ju hans äktenskaps hufvudändamål icke uppnådt, och det är därför helt naturligt för honom att försöka få detta afhjälpt. Då en ung man, hvars hustru icke hade barn, en gång erbjöd Niels Egede ett räfskinn, för att han antingen själf skulle hjälpa honom eller befalla en af sina matroser att göra det, blef han mycket förvånad öfver, att Egede kunde bli ond däröfver. Han svarade: »Det är ingen skam, hon är gift och kan få en af dina gifta matroser.»

Att icke heller de gifta grönländarne ursprungligen ha saknat det vi förstå med sedlighetskänsla, synes dock bl. a. framgå däraf, att de i hvardagslag uppföra sig mycket anständigt och vanligen ej ge anledning till anstöt; därom måste alla resande vara ense.

Då en hedning — och många kristna grönländare med — icke antastar en annan mans hustru, som han har fått lust till, är det säkerligen oftast mera af rädsla för oenighet med den andre än emedan han anser det för orätt; men att det till och med på ostkusten finnes en svag tillstymmelse till rättsmedvetande i detta afseende, kan man dock bl. a. sluta sig till af följande talesätt vid Angmagsalik: »Hvalar, myskoxar och renar drogo sig ur landet, emedan männen hade för mycket umgänge med andras hustrur.» Många män påstå dock, att det var, »emedan hustrurna voro svartsjuka öfver att männen hade umgänge med andras hustrur». Det sista sades också ha åstadkommit, att det sund, som förr gick tvärsigenom landet från Sernulikfjorden till västkusten, fylldes med is.

Egede säger, att fastän kvinnorna märkvärdigt nog till hans ankomst alls icke hade visat någon svartsjuka