ELFTE KAPITLET.
Jag har upprepade gånger försökt inpränta hos läsaren, att eskimåerna äro ett fredligt och godt folk. Det förefaller mig, som om intet vore ett mera slående bevis därpå än deras ursprungliga rättegångsordning.
Om man inbillar sig, att eskimåiska hedningar saknade hvarje tillfälle att hänskjuta sin lidna oförrätt till sina medmänniskors dom, tar man nämligen fel. Den rättegången var emellertid af en ganska egendomlig art och bestod i ett slags duell. Denna utkämpades dock icke med skarpa vapen som i så kallade civiliserade länder, nej, grönländaren gick i detta, som i annat, mindre våldsamt till väga, han utmanade den han kände sig förorättad af till en sångarestrid eller trumdans med sig. Denna ägde vanligen rum vid stora sommarmöten, där mycket folk var samladt med sina tält, och den försiggick på det sättet, att de två, som skulle utjämna sina stridigheter, ställde upp sig emot hvarandra inne i en ring af åskådare, män och kvinnor. Slående på en tamburin eller trumma sjöngo de nu turvis nidvisor om hvarandra. I dessa visor, hvilka vanligen voro diktade på förhand, men ibland också improviserades, berättade de om allt hvad motståndaren hade förbrutit och sökte efter bästa förmåga göra honom
