frukten af långa tiders utveckling inom folket själft. Sålunda måste en institution, som födes af främmande, i alla händelser behöfva mycket lång tid för att bli verkligt lefvande, det blir i allmänhet något utvärtes påhängdt, som kommer att försvinna, så snart folket helt och hållet öfverlämnas åt sig själft.
Att européerna drogo sig alldeles bort från Grönland vore naturligtvis det säkraste sättet att åstadkomma bättring däri; ty om de befriades från det främmande, störande inflytandet, skulle väl efter hand de gamla förhållandena åter utveckla sig. Men då nu detta icke skett och knappast kommer att ske så snart, måste föreståndarskapen anses som ett stort framsteg, och när de ofvan påpekade svårigheterna tagas i beräkning, måste det sägas, att de ha haft en märkvärdig framgång, om det än ser ut, som om tanken däri ännu ligger litet öfver grönländarnes horisont. Därför var det också, som sagdt, som européerna skulle vara tillstädes för att handleda och undervisa dem, men detta har dock ledt till, att det egentligen blir de, som bestämma det mesta, om där än ofta kan höras förståndiga råd och åsikter framställda af de infödda deltagarne.
Många grönländare anse det visserligen som en ära att vara föreståndare, men jag har också sett exempel på, att andra, och det de dugligaste bland dem, ogärna ville bli det, ty de ansågo det riktigare att sköta sin fångst och försörja sin familj än att resa långa vägar för att vara tillstädes vid möten, där de ändå med sin öfverväldigande respekt för européerna finna det nödvändigt att instämma i allt hvad de säga och fatta de beslut, som de önska.
Till de redan omtalade svårigheterna kommer äfven den, att när man i föreståndarskapen kommit öfverens om förnuftiga regler eller lagar, så är det för
