grönländarne svårt, för att icke säga omöjligt, att upprätthålla sådana godtyckligt gjorda bestämmelser, om de än själfva ha varit med därom; det behöfs lång tid, innan det berättigade och riktiga däri kan lefva sig in i deras medvetande. De äro nämligen vana att vara sina egna herrar och ströfva omkring efter eget tycke, som deras gamla bruk tilläto dem. Deras frihets- och själfständighetskänsla är därför på sitt sätt mycket utpräglad.
Visserligen utöfvar husfadern i hvarje familj eller inom de familjer, som bo ihop i samma hus, ett visst herravälde; men detta är så fogligt och föga framträdande, att det knappast kännes. Tjänare ha de på ett vis också, i det kvinnor, som sakna föräldrar eller försörjare, ofta upptagas i storfångares hus och där måste uträtta sysslor tillsammans med husmor, döttrar och svärdöttrar. De äro dock i allmänhet likställda med dem, och det tjänande förhållandet är således mera till namnet än i verkligheten ett sådant. Manliga tjänare förekomma icke hos de ursprungliga eskimåerna.
Detta är naturligtvis också orsaken till, att de ha litet svårt att försona sig med den tanken att vara en annans tjänare, de anse det som något förnedrande, och framför allt tycka de icke om att bli uppmanade till något på ett befallande sätt, om de än på grund af sin stora fredlighet kunna tigande finna sig däri. Den grönländske fångaren kan därför med fullt skäl svara som en gjorde, då han blef tillfrågad, hvilkendera han ansåg högst, antingen sig själf eller landets inspektör. Det visste han icke; ty inspektören hade i sitt hemland dem, som befallde öfver sig, medan han själf ingen hade till att befalla öfver sig.
På grund af den utpräglade frihetskänslan var det i början svårt för européerna att få grönländska tjänare. Efterhand har dock civilisationen demoraliserat de infödda
