också i den riktningen, och nu finna åtskilliga sig gärna däri, till och med fångare gå nu i handelns tjänst, ja, känna stundom en viss stolthet däröfver, ty då få de bl. a. som danska »embetsmän» sin snapsemik hvarje morgon, och det kunna de öfriga grönländarne icke få.
De danska fruarna kunna dock fortfarande intyga, att det är förenadt med åtskilliga svårigheter att icke såra de grönländska tjänstflickornas stolthet. Dessa äro duktiga och snälla, så länge de behandlas väl, men säges det ett hårdt ord till dem, försvinna de ofta utan vidare och komma icke igen. Om nu ifrågavarande fru icke föredrar att krypa till korset och be om ursäkt, måste hon söka sig en annan piga.
Den ofvan omtalade trumdansen var, förutom att den var deras rättegångsform, också ett stort nöje för grönländarne. Detta är också en omständighet, som borde ha förmått missionärerna att betänka sig, innan de afskaffade den; ty nöjen tjäna ju till att uppfriska sinnet och äro som bekant hälsosamma, hvilket är af ännu större betydelse för ett folk, hvilket som det grönländska lefver i en hård natur och icke har många förströelser.
Trumdansen var icke alltid förknippad med rättegång, den dansades också, så väl sommar som vinter, bara för nöjes skull och bestod då däri, att de agerande sjöngo visor af olika innehåll, i det de slogo på en trumma och med kroppen utförde åtskilliga mer eller mindre burleska rörelser, som framkallade skratt.
Till ett slags ersättning för denna trumdans ha de nu från de europeiska hvalfångarne och matroserna fått många europeiska danser, särskildt reel, som de delvis ha lämpat något efter sin smak oeh ofta dansa med lidelsefullt lif. Vid kolonierna användas vanligen tunnbindareverkstaden, späckhusvinden eller ett annat stort rum till ballokal, och här försiggår dansen så ofta som
