en poesi med sånger af olika slag. De voro antingen nidvisor om andra, som sjöngos vid de förut omtalade trumdanserna, eller också vanligen visor skildrande olika saker eller händelser. I dessa dröjer författaren ofta vid naturens och lifvets skönhet på ett eget barnsligt och tilltalande sätt; ofta är det också barnsliga kärlekssånger, hvari den älskandes längtan och den älskades dygder beskrifvas. Musiken till dessa sånger komponerades, som sagdt är, ofta af poeten.
Att grönländarne ha blick för naturens skönhet, har jag ofta under mitt myckna kringflackande med dem haft tillfälle att erfara. Så hände det, då min vän Joel och jag en gång i dimmigt väder rodde i kajak inåt Ameralikfjorden, att vi kommo förbi en bärgudde och plötsligt sågo fjällen längst in i fjorden ligga solbelysta framför oss; dimman var sönderrifven och hängde i tappar öfver bärgspetsarna, medan deras snödrifvor lågo och glittrade i solskenet. Det var en syn af slående skönhet, och Joel hejdade farten, synbart berörd, och brast ut i ett enda »pinekaok» (det är mycket vackert). Han var ett rått stycke natur, som man svårligen ville tillskrifva känslor af denna art. Jag har också ofta hört grönländarne beskrifva sommarlifvet, renjakten och naturens skönhet på den tiden i vackra färger.
Vid kristendomens och civilisationens införande blef, som vi ha sett, trumdansen afskaffad, och därmed förföll eller förändrades delvis också verskonsten.
Ännu diktar dock grönländaren sånger, ett bevis därpå skall jag meddela längre fram. Sångernas innehåll kan dels vara af skämtsam art, i det de på ett mer eller mindre oskyldigt sätt söka förlöjliga medmänniskors egenheter — grönländaren har nämligen skarp blick för det komiska —; sånger af det slaget diktades det, så vidt jag kunde förstå, åtskilliga om expeditionens olika
