Sida:Eskimålif.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
TRETTONDE KAPITLET.

den, som närmast motsvarar urmänniskans. Låt oss ta en föreställning sådan som den allmänna, att alla ting i naturen ha en i sig inneboende själ eller ett väsen, ligger icke denna barnet nära? Det är ingen tillfällig handling af det barnsliga sinnet att tillägga omgifningarna medvetande eller själ. Barnet har en iögonfallande och lätt fattlig benägenhet för att betrakta alla omgifvande föremål, lefvande och icke lefvande, som personer och bland annat tilltala dem som sådana. Barnet för t. ex. långa samtal med sina leksaker. Ett barn af mina bekanta stod en dag i köket och betraktade länge några korfvar, som kokades i en gryta, och utbrast plötsligt till en af pigorna: »Ä’ nu korfvarne döda, du?» Jag kan tydligt själf erinra mig, att jag som barn trodde, att böckerna kunde föra samtal med hvarandra på hyllan samt att träden hade känsel liksom människor; ja, vi påminna oss säkert alla denna benägenhet hos oss själfva att t. ex. tillägga vissa fjäll personlighet, o. s. v. Samma benägenhet kommer, som Tylor säger, igen i vårt ofta alldeles oresonliga begär att hämnas på liflösa ting, som på ett eller annat sätt ha vållat oss skada eller smärta. T. ex. då vi gingo öfver Grönland, hade Sverdrup och jag en släde, som var tung att draga, det skulle därför ha beredt oss en sann tillfredsställelse att få förstöra den eller på annat sätt hämnas på den, då vi ändtligen blefvo den kvitt. Det är en allmänt förekommande benägenhet att vilja tillägga den döda naturen känslor, det är den vi t. ex. återfinna i sagan om gossen, som drog af sig sin tröja och lade den öfver den af rimfrost öfverdragna stenen, emedan han tyckte synd om den, att den skulle frysa. Det är också oskiljaktligt förenadt med det primitiva sinnet, detta att i hvarje särskild rörelse eller tilldragelse i dess lilla värld vilja se verksamheten af en personlig vilja.