Sida:Eskimålif.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
206
TRETTONDE KAPITLET.

och när hon böjer sig åt sidan, slår hon kinden mot höften, så att det säger klatsch. Kunna de se henne utan att skratta, är det ingen fara, men så snart de dra på smilbandet, slänger hon bort trumman, tar fast dem, kastar omkull dem, tar sin knif, skär upp dem, sliter tarmarna ur kroppen, kastar dem i tråget och slukar dem sedan glupskt.[1]

Under samma resa komma själarna också förbi månandens boning. Vägen, som de färdas, beskrifves bl. a. som trång, och man sjunker ned till axlarna.[2] Det påminner om de myrar, som i vårt »Draumskvædi» tänkas ligga i närheten af Gjallarbron och hvari de onda sjunka ner.[3]

Det ser alltså ut, som om vi här spårade ett inflytande från de gamla nordborna.

När kajakmännen äro på hafvet, tro de sig omgifna af de så kallade ignerssuit (plur. ignerssuak, d. ä. stor eld). De flesta af dem äro goda väsen, som hjälpa människorna. Ingången till deras boningar är vid stranden. »Den första jord, som blef till, hade hvarken haf eller bärg, utan var alldeles platt. Då han där uppe icke tyckte om människorna på den, ödelade han jorden. Den sprack, och människorna föllo ner i springorna och förvandlades till ignerssuit, och vattnet strömmade till öfverallt. Då jorden blef till på nytt, var den helt och hållet täckt af en isbrä. Denna gick efterhand bort, och från himlen nedföllo två människor, af hvilka jorden blef befolkad. Man kan hvarje år se, att isbräen är i

  1. Rink, Eskimoiske Eventyr og Sagn, sid. 87, 166 och suppl., sid. 48.
  2. Rink, Esk. Ev. o. Sagn, sid. 87.
  3. Holm, Med. om Grønl, häfte 10, sid. 144.