Sida:Eskimålif.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
239
EUROPÉER OCH INFÖDDA.

af Grönland med de civiliserade folkens uppträdande i liknande fall på andra håll, så komma vi alla till det faktum, att det genom det hela går en sällsynt anda af humanitet, och därpå kan den, som följer den grönländska styrelsens historia, fortfarande se nya och glädjande bevis.

Tyvärr ha emellertid de civiliserade människorna en böjelse för att se ner på naturfolket som en underlägsen ras.

Af detta skola vi också i den grönländska historien finna åtskilliga spår. Af hans egna skrifter kunna vi till och med se, att den entusiastiske och varmhjärtade Hans Egede själf hyste ej så litet förakt för de infödda, som han ansåg det vara sin kallelse att kristna, ja, han säger, att han ofta slog dem och lät hudstryka dem eller lät dem smaka daggen. En gång, då han af en liten gosse fick veta, att en angekok, Elik, skulle ha sagt, att det var en lätt sak att utrota de främmande, som hade kommit till deras land, drog han bort med sju väpnade män, öfverföll angekoken och förde honom till kolonien. Där »fick han några rapp af en dagg och blef satt i arresten». Om kvällen kommo angekokens söner och hörde om sin far och »fingo på begäran tillåtelse att flytta sina tält till kolonien». Efter några dagar fick fadern sin frihet och begaf sig bort. Efter en sådan behandling skulle man tro, att grönländarne måste hysa agg till främlingarne, men deras godmodighet och gästfrihet äro oförlikneliga. Ödet ställde så galet till, att vintern därefter blef Hans Egedes son Paul, som också hade varit med om detta våldsdåd, stormdrifven till ett ställe, där han oförmodadt fann angekoken Elik. Det var, säger han själf, just icke behagligt att finna honom bland så många främmande, men till sin förvåning blef den vilsekomne inbjuden af angekoken, som lade ett renskinn på sin egen brits åt