Sida:Eskimålif.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18
ANDRA KAPITLET.

fågelskinn till pälsar, utan mest sälskinn. I norra Grönland brukas också mycket sälskinn och renskinn till pälsarna, och det samma var fallet i äldre tider på hela västkusten[1].

På ostkusten ha de det öfverraskande bruket, att så väl män som kvinnor och barn gå fullständigt nakna inne i huset och tältet, åtminstone föreföll det mig så. Balto, som förmodligen har sett nogare efter, försäkrade mig emellertid, att de fullvuxna männen och kvinnorna alla hade ett smalt band om länderna, något som mina blygsamma ögon hade hindrat mig från att upptäcka. I denna märkliga iakttagelse stämmer vår vän Balto öfverens med de flesta resande, som ha sysselsatt sig med liknande forskningar, och jag måste således tro dem. Detta band, som de resande behaga titulera med namnet underbyxor — om de förtjäna ett sådant namn, vill jag att läsaren af bifogade teckning skall bilda sig en mening om — skola grönländarne själfva kalla nâtit.

Förr i tiden bar man sådana lättvindiga hemdräkter öfver hela Grönland, och hvad som är förvånande är, att de också begagna dem norrut, där de bo i snöhyddor.

Denna lätta hemdräkt är naturligtvis mycket hälsosam och bra; ty de många klädesplaggen af skinn hindra i hög grad hudens utdunstning, och det är därför en naturlig drift, som har förmått dem att lägga af dem inne i de varma rummen, där de särskildt bli osunda. Då européerna kommo till landet, stötte emellertid detta gemytliga bruk deras anständighetskänsla, och missionärerna predikade däremot. Så gick det till, att denna hemdräkt har blifvit afskaffad på västkusten. Om detta har förbättrat moralen, kan jag icke afgöra, jag har mina

  1. Se Dalager, sid. 58 (Hundskinn och fågelskinn).