Sida:Eskimålif.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20
ANDRA KAPITLET.

tillsammans från alla håll och ombindes, på ostkusten med skinnband, på västkusten däremot med olikfärgade tygband. Ogifta kvinnor ha rödt band — ha de haft barn, få de grönt — gifta hustrur ha blått — och änkor svart. Önska de åter gifta sig, blanda de gärna litet rödt i det svarta; äldre änkor, som ha uppgifvit hoppet, anlägga ofta hvitt band. Får en änka barn, måste också hon anlägga den gröna färgen.

En grönländskas stolthet är hennes hårtopp, och denna bör stå så rakt och styft i vädret som möjligt. Detta gäller naturligtvis särskildt för de unga giftasfärdiga damerna, och som de knappast äro mindre fåfänga än sina europeiska systrar, strama de så ihop håret, att det efterhand ryckes bort från pannan, tinningarna och nacken, och de bli ofta i unga år mer eller mindre skalliga, hvilket icke verkar mycket tilltalande, men som dock är ett synligt bevis på denna världens fåfänglighet.

För att få håret riktigt fast surradt och dessutom ge det en vacker, glänsande färg, ha de vidare den vanan att bada det i sin egen urin, innan de sätta upp det, det blir ju härigenom vått och lättare att strama till. Jag minnes mycket väl en kväll vid en dans i Godthaab, då jag på skämt retade en af mina väninnor med, att hennes hårtopp ej stod så bra den kunde; hon försvann genast och kom en stund därefter tillbaka med toppen stående rakt i vädret och håret glänsande och doftande mycket starkt af bemälda hårvatten. I samma vätska tvätta de sig också; de äro mycket renliga och tvätta sig ofta. Den lukt de genom allt detta får, finna de själfva behaglig, de kalla den jungfrulig och anse den för ett bra trollmedel att fånga män. På europeiska näsor verkar den emellertid icke tilldragande att börja med. Jag har hört talas om en handelsbetjänt i Nordgrönland, som blifvit förälskad i en grönländska, men icke i lukten.