Sida:Eskimålif.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44
FJÄRDE KAPITLET.

till hafs. Från de andra husen på platsen gå samtidigt andra kajakmän ut och flera i följe draga de nu i den tidiga morgonen till hafs. Det är fångst på klappmyts det i dag gäller, och fångstområdet ligger vid några bankar två mil ut i öppna hafvet. Det är stilla väder, hafsytan rullar blank i långa dyningar in mellan holmarna, en lätt frost ligger ännu mellan öarna öfver sunden, som de ro fram igenom, och sjöfåglarna, som ligga på vattenytan, synas dubbelt större. Kajakerna skära stilla skvalpande fram sida om sida, kajakårorna gå sin jämna gång, medan männen oafbrutet underhålla sig med hvarandra och då och då brista ut i muntert skratt. Fågelpilarna kastas på lek än af en, än af en annan, det är för att öfva ögat och armen. Så kommer en alka i håll för en af dem, pilen far susande genom luften, fågeln genomborras, men försöker flaxande att dyka, i nästa ögonblick gripes pilen af kajakmannen, som kommer farande efter, och den flaxande fågeln lyftes högt på dess spets; den ryckes lös, halsen knäckes genom ett kraftigt ryck i näbben med tänderna, och den stoppas in bak på kajaken.

De lämna snart sunden och holmarna för att sticka rätt ut i det öppna hafvet.

Efter några timmars rodd äro de ändtligen på fångstområdet, stora sälhufvud synas öfver vattnet på flera håll, och man sprider sig för att söka byte.

Boas, en af ortens bästa fångare, hade sett hufvudet af en stor klappmytshane långt borta och rodde efter den, men den dök, han ligger och väntar på, att den skall komma upp. Där! Ett stycke förut visar sig dess runda, mörka hufvud igen. Han böjer sig ner mot kajaken, i det han med ljudlösa, försiktiga årtag tvingar den fram mot sälen, som lugn och obekymrad ligger och sträcker upp hufvudet och dyker upp och ner på dyningarna; den har kanhända sett honom, men har tagit