honom för en af sina kamrater och ej tänkt vidare därpå. Men plötsligt blir den uppmärksam, den fick se en skymt af årbladet, som rörde sig, och ser nu oafvändt på honom med sina stora runda ögon. Han håller inne i samma nu och ligger orörlig, i det kajaken af farten glider ljudlöst framåt. Den upptäcker intet nytt misstänkt och försjunker åter i sitt förra lugn. Hufvudet kastar den bakåt, nosen rakt i vädret, den tycks bada sig i morgonsolen, som glänser i dess mörka våta skinn. Emellertid närmar sig kajaken hastigt och ljudlöst; hvarje gång sälen ser åt det hållet, hejdar Boas sig och rör icke en muskel, men så snart den åter vänder bort hufvudet, far han fram som en pil. Han närmar sig, så att han kommer i håll, gör i ordning harpunen, ser efter, att harpunremmen på kajakstolen är klar. Han ämnar redan fatta harpunen för att kasta, då sälen helt stilla försvinner under vattnet. Den var icke skrämd och skall följaktligen komma upp igen någonstädes i närheten. Han ligger därför kvar och väntar. Men det drar ut på tiden, den kan vara otroligt länge under, en sådan säl, och ännu längre blir det för den, som väntar på sitt byte. Men eskimåen har ett beundransvärdt tålamod; utan att röra annat än hufvudet, som vrider sig åt alla håll för att speja, ligger han fullständigt orörlig. Ändtligen visar sälhufvudet sig åter öfver vattnet ett stycke borta på den andra sidan. Försiktigt vänder han kajaken, utan att sälen märker honom, och åter flyger han nu öfver vattenspegeln emot den. Men plötsligt blir den uppmärksam, betraktar honom skarpt ett ögonblick och dyker. Han känner emellertid dess vana, och med full fart susar han nu bort mot det ställe, där den försvann. Det dröjer ej heller många ögonblick, förr än den åter sticker upp hufvudet för att titta. Nu är han i håll, harpunen är fattad och upplyft, den föres bakåt, riktas, så en
