wara afhängige, beroende, och det måsten I blifwa. Emot detta beslut gäller ej annat, än makt emot makt, och det hafwen I ej. I sägen: ”Sådant är hårdt, orättwist. Wi wilje wara oafhängige, då wi unne andra att wara det. Wi ämne ej anfalla någon, och derföre wilje wi ock wara i fred.” Jag swarar Eder: Denna orättwisa, som I kallen den, är nödwändig, af det stora wigtiga skäl, att statskonsten icke tror Edra fredliga försäkringar, att hon wore högst oklok, om hon trodde dem. Det är en möjlighet, att I, oaktadt dessa försäkringar, kunnen blifwa Swerges fiender; I ären föga farlige, men I liggen närmare till anfall, än något annat land: och så länge denna möjlighet är klar, skall Swerge aldrig upphöra att anse Eder afhängighet nödwändig för dess större säkerhet. Det är af detta och alla skäl naturligast, att I blifwen förenade
