Sida:Ett godt Ord til Norrmännen.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ingången af nästa skog, der ännu tusende som döljas, kunna på första wink framrusa; den femte slår handen på sitt hjerta, ser till Himlen och utbrister med säker stämma: Frihet och sjelfbestånd! Så står jag nu ibland Eder, heligt rörd af allt detta; ty we mig, om jag kunde gäcka Eder herrliga kraft, edra fosterländska känslor!

I tron Eder då härmed hafwa beswarat mina frågor, hafwa gifwit mig skäl till hwad I wiljen och önsken? Men I bedragen Eder, gode Norrmän! och föga förståndige, om också ärlige, äro de, som underhålla Eder förhastade wilja. Huru månge ären I? Åtta hundrade tusende själar. Weta wäl alla dessa rätteligen hwad de wilja? I swaren genast nej. Än alle de, som äro i stånd att weta det; wilja de alle ett och samma? hafwa de alle samma ändamål, samma insigt, samma utsigt; äro de en