wara en själ och en anda, allas arm måste gälla för en endas. I förstån mig — och I förmärken, att det är icke så. Huru skall då detta aflöpa?
Ett godt ord wille jag tala till Eder, till mina tappra och missledda Norrmän, på det I mågen afböja det slag, som annars skall återfalla på Eder sjelfwa. Jag har wisat Eder en wigtig sida af Eder sak. I wänten uppmärksamt på hwad jag ännu kan komma att säga Eder. Jag skall då fortfara, efter I wiljen det, efter det är min Konungs wilja, att I skolen blifwa Swenskarnes bröder, det I redan ären i stöd af högtidliga traktater och af naturen, och efter det är Eder egen fördel, att blifwa ett med Swerige. Jag skall ock, såsom jag det börjat, tala till Eder som werldsborgare, upphöjd öfwer alla enskilta fördelar, seende i Eder en del af den stora menskligheten, som en sann werldsborgarepligt
