Sida:Ett hem 1899.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Öfverallt dessa glada bondmönster af hvilka de flesta för mig äro vida betydelsefullare konstföreteelser än de flesta oljefärgstaflor. Och den ärligt timrade stugan med utsprång och loft, förstugukvist och blyinfattade fönster! Och dräkterna! Tänk hur det svenska folket då såg ut, när det, strålande af färg och hälsa, stod och lyste i söndagssolen på kyrkbacken! Hur ser det nu ut i de bättre aflagda manskläder det köpt i staden! Slipper jag utsäga ordet. Hvarför var det så mönstergillt förr i tiden, och är så ovederhäftigt nu till dags?

Jo, därför, att man förr inrätade sig efter klimatets kraf, och lät själfva folkkarakteren ge sin prägel åt den konstnärliga utstyrseln, under det man nu anser sig böra följa utländska mönster, i går parisiska och berlinska, i dag engelska och amerikanska.

Men, snälla ni, låt bli det! En svensk man upphör nästan att vara en svensk man i och med han lyckats blifva en »fin herre». Detsamma gäller äfven dig, bastanta landsmaninna.

Därför, o, svensk, rädda dig i tid, blif åter enkel och värdig, var hellre klumpig än elegant, kläd dig i skinn, päls, läder och ull, gör dig bohag som passa til din tunga kropp, och sätt på alltsammans de starka färger, ja, de s.k. bondgranna, hvilka äro nödvändiga såsom motsättningar till den djupgröna furuskogen och den kallhvita snön, samt låt din hand otvingad på ditt bohag skära ut eller måla de snirklar han vill och kan. Då skall du blifva lycklig i känslan af att vara dig själf, dig skall väl gå, och du skall länge lefva på jorden. Amen.


Midsommardagen 1899.

När du inträder i detta hem är det ibland lyckliga människor du kommer.

Något annat märkvärdigt är det inte, utom själfva stugan.

Den gode Guden har i rikaste mått gifvit mig af jordelifvets bästa gåfvor. Min hustru är säkert en af Hans änglar, men som för min skull är så pass jordisk som behöfs för att hålla ihop ett tarfligt hushåll och se till att barnen äro hela och rena.

Dock, när hon, Karin, i sen skymning kurar i ett hörn, och af henne ej skönjes stort mer än de runda, drömmande ögonen, hvilka stilla, men djupt allvarligt se emot mig, fulla af evig, oföränderlig kärlek, då… då störtar jag på knä, med mitt fula, flintskalliga hufvud i hennes sköte, och jag känner mig sväfva bort med henne, stilla och ljuft, bland renare luftlager, öfver ängder där endast frid råder, där det gröna står i ljusaste skimmer, där en silfverhvit flod rinner genom de härligaste nejder, där luften icke värmes och lyses af solen, utan af Gud Faders strålande leende.

Där vandra sälla varelser i oskuldsfull nakenhet, sköna och rena som blomster. Hos en och annan tycker jag mig återfinna något drag, något, jag vet icke hvad, som jag tycker mig sett hos… Är det icke?… Jo… nej… så besynnerligt!

De underbaraste toner klinga, som kommer dessa väsen att än le, än gråta.