Midt i denna lycksalighet se de oss dala ned ibland sig, och deras blickar fråga:
»Hvadan? Därifrån vi voro så gränslöst olyckliga? Där endast hat och ondska råder! Eller tråkighetens tärande sot! Och ni le saliga leenden?
Karin, som också kan tala med ögonen, skulle just till att svara något, som nog skulle ha gladt och smickrat mig att höra, då ett hylande från Jämmerdalen tvärt förde oss åter till förmaket. Det var Kersti, vårt yngsta barn, som, ilsket skrikande, kom inrusande.
Det var något hon ville ha. Om det var månen eller en sockerbit minnes jag ej, endast det att Karin slängde ut ungen i köket »tills dess att hon blef snäll». Brita, som fann detta straff fasansfullt, tjöt: Hjälp, hjälp! Och in kom Lisbeth och satt till en låt som föreföll att aldrig kunna taga slut. Suzanne, som inte är mer än människa, tappade tunga tårar på förklädet. Ulf hulkar då alltid åt rakt ingenting, och Pontus, som inte precis kan få ut någon tår, grinar ändå på ett obehagligt sätt. Midt i eländet går Lisbeth ut i köket, kommer tillbaka med Kersti vid handen, för henne stadigt, med blicken strängt och resolut fästad på oss, till hennes plats vid matbordet.
Det var nämligen aftonmålsdags. Ingen vågade röra i saken mera — ty Lisbeth är en karakter — och inom fem minuter skiner hela familjen af lycka, frid och samförstånd. Kersti frågar om pappa vill höra en vacker visa, och hon diktade som hon brukar:
Och göken han galer
på ängelen så blå…
Nu kysste jag Karin midt för alla ungarna. Dom får tycka hvad dom vill.
* * *
En gång i ett förtvifladt ögonblick af mitt lif sade jag mig själf: »Det kan dock vara löjligt att lefva och se hur det går.»
Det är tjugu år sedan dess.
När jag visade denna boks bilder för en god vän, kamrat och f. d. lärjunge, sade han:
»Du har löst lifvets gåta!»
Detta begrep jag icke genast, men ett par år efteråt slog jag mig för pannan och sade:
»Ja, det har jag!»
Då jag gifte mig!
Om — o, måtte det så blifva! — det gifta folket kommer att hafva något litet nöje af denna bok, skall å andra sidan de ogifta ha stor nytta af den.
Ungkarl! Det gäller lifvet! Tag biljett till Falun. Där hämtas du af Johan och min lilla trinda Brunte. Sen får du sitta så rart i mitt landtliga ekipage, och titta på Dalalandskapet, som du reser igenom. Som skjutsen varar minst fem kvarts timme hinner du se rätt omväxlande vyer. Du får prata med Johan och får veta, att du far förbi Sveden, stället där Svedenborg föddes och där Linné firade sitt bröllop med Sara Morea. Så far du upp- och nerför ett par långrandiga backar; men är du en praktisk man skall du glädja dig åt de väl skötta skogarna eller åt huru jämnt och vackert hafren växer. Är du en känslig själ skall du glutta in mellan stammarna och friska upp ditt dammiga öga med att se på tufvornas rika och mjuka mossa, där de små älfvorna tumla och dansa ibland lingonriset och skogsblommorna. (Men det är senare på da’n.)
Så kommer du vid Krokfors — stället där min hustrus närmaste tre generationer förfäder lefvat — till ån, som ropar till dig: »Knalla på, ty de vänta med maten.»
Ändtligen dundra ni, likt farfar och farmor på bilden, öfver bron in i Sundborns kyrkby.
Under er brusar forsen, och i rännan går timret med svindlande fart ner till Korsnäs och Runn.
Så skralta ni bland fasliga bråten och rykande dynghögar, öfver grannens bakgård, in genom min lilla gröna grind, där hönsen vettskrämda fara upp ur sin tupplur.
Ni stanna utanför förstukvisten där Kapo för ordningens skull morrar litet, men ger er strax katten för att hälsa på sin vän Brunte. Så gör du som alla andra, att i stället för att ta oss i famn, stå och
