— 28 —
fyra. De förkrossande motgångarna mot Osman Pascha föranledde ryssarna icke blott att tillkalla ytterligare förstärkningar, utan äfven att i de mest bönfallande ordalag anropa Rumänien om bistånd. Hade turkarna under fälttågets förra del haft en ordentlig ledning, skulle de utan tvifvel hafva segrat, och detta fastän de stredo i Bulgarien, hvars befolkning var allt annat än vänligt sinnad mot dem.
»Rysslands krigshistoria under de senaste hundra åren — och för öfrigt äfven förut — visar sålunda, att dess maktmedel städse varit otillräckliga. Där det slutligen gått segrande ur striden, har orsaken legat i motståndarnas — turkars och svenskars — usla krigsledning och af olika orsaker undergräfda statsväsen samt, hvad de förra beträffar, saknad af en armé med tillräcklig offensivkraft för att utdrifva motståndaren. Men där Ryssland — såsom på Krim och i Östasien — haft att mäta sig med andra och dugligare motståndare, har dess svaghet genast blifvit uppenbar. Det är under dessa förhållanden så mycket märkligare, att den ryska diplomatien så länge kunnat hålla Europa i okunnighet om Rysslands verkliga maktställning».
Hur kan det bli i framtiden? Man vet det ej. Men följande fakta hafva alltid utgjort ett hinder för Rysslands maktutveckling: »1) rikets väldiga omfång och de bristfälliga förbindelserna.; 2) nödvändigheten att vid samtliga gränser kvarhålla ansenliga truppmassor 3) hänsyn till de, särskildt i vissa provinser, vanskliga inre förhållandena; 4) missförhållanden i statsförvaltningen och 5) en alltjämt återkommande öfverskattning af det intryck, som blotta uppträdandet af en, äfven relativt obetydlig, rysk krigsstyrka väntades göra på fienden».
Att sammandraga en armé mot Sverige vore dock i närvarande tid icke svårt för ryssarna. Men man kan taga för gifvet, att de för ett sådant företag icke skulle våga att använda större delen af sina närmast oss förlagda trupper, utan snarare kasta ganska aflägset förlagda kårer mot Sverige. Ty Ryssland måste alltid kvarhålla betydande truppmassor
