— 43 —
disciplinens band oupplösligt förenas med sin herre och sitt befäl, kastar öfver ända en till utseendet förkrossande öfvermakt, därom vittna våra trofésamlingar, de största något folk äger, därom vittna de svenska grafvarna utmed landsvägarna i Tyskland, Polen och Ryssland, därom bära också otaliga världshistoriska dagar vittnesbörd, från våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.
Skulle det bekomma våra unga män illa, vare sig lekamligen eller andligen, om öfningstiden förlängdes? Nej! Hur vet man det? Jo, redan den obetydliga förlängning vi senast fingo har märkbart förbättrat beväringens uppförande, hela dess pli och hållning. De flesta af oss ha haft tillfälle att göra personliga iakttagelser. Jämför de surmulna och kutryggiga ynglingar, som vid inryckningen till vapenöfningarna gå och slå klöfver i backarna — med den friska, glada och väderbitna ungdom, som med spänstiga och lätta steg, raka ryggar och högburna hufvud rycker ut vid öfningstidens slut! Man ser att de komma från en skola, där de förvandlats från drumlar till gentlemän. Hur såg det ut för tjugu år sedan vid en station där beväring mottogs? Hvar tredje eller fjärde man var någorlunda halfknöl, alla de andra fulla som kajor. Hur ser det ut nu? Fyllbultar äro sällsynta och skrålet i järnvägsvagnarna har aftagit.
Det är sant att nykterhetsrörelsen i väsentlig mån bidragit till detta glädjande resultat, som lofvar landet nya blomstrande människovårar. Vi minnas en tid, för icke så särdeles länge sedan, då man skrattade åt och förlöjligade godtemplare och blåbandister, utan att begripa, att man därigenom endast blottade sin egen barbariska råhet. Nu tar man af sig hatten för dem och gläder sig öfver att det finns män, som offra sig själfva och sin tid för ideella mål. Och ändå hjärtligare gläder man sig åt att läsa de ständigt stigande siffrorna öfver dem, som följa nykterhetsapostlarnas välsignelsebringande lära och, som förstå att brännvinet nästan alltid är roten och upphofvet till obestånd och pliktför-
