— 49 —
Uppfyllas icke dessa kraf, då blir armén nödsakad att uppgifva halfva vårt område, och komma med all säkerhet tusentals af våra soldater att utan nytta dömas till en eländig död. Det ligger en stor sanning i en förf:s yttrande, att saknaden af all vinterutbildning är en riksfara för ett land, hvars sannolikaste krigsskådeplats ligger strax nedom polcirkeln.
Som det nu är ställdt saknar svenska armen sitt hufvudvapen under hälften af året, ett läge, som icke kan få fortfara. Hvar skola de kust- och gränsfästningar, hvilkas ändamål är att skydda landet för öfverrumpling, taga sina besättningar ifrån under de sex månaderna?
Hufvudmålet för härens utveckling är därför att öka utbildningstiden för infanteriets värnpliktiga till en sammanlagd längd af omkring ett år och en första tjänstgöringsperiod af minst 8 månader.
Genom att i någon mån öka utbildningstiden för armens öfriga vapenslag, skulle man också vinna den fördelen, att man kunde ersätta en afsevärd del af den mängd volontärer, som nu måste hållas på fast stat med värnpliktiga. Under nuvarande förhållanden är man nödsakad att rekrytera allt underbefäl från denna kategori, som ofta nog består af moraliskt och fysiskt rätt undermåliga individer, och hvilka dessutom i ålder icke nått den mognad och det vett, icke den allmänbildning, som de behöfde för att kunna upprätthålla sin myndighet gent emot de värnpliktiga. Och för öfrigt, är icke rekryteringen på sådana grunder helt och hållet beroende af konjunkturerna inom arbetsmarknaden? I dåliga tider strömmar ett onödigt stort antal till, men äro goda tider och höga aflöningar rådande inom industrien, kunna volontärsplatserna icke på långt när fyllas, och de sökande pläga då till större delen utgöras af mindrevärdiga element. Kan ett antal menige volontärer indragas, så ställas penningmedel till förfogande att förbättra de äldre och pålitliga korpralernas löneförmåner, hvarigenom dessa kunna förmås att förnya sina anställ-
