Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 95 —

GULDBIETS BEGRAFNING.
(I anledning af en Tonkonstnärs Död.)

.

Myrorna.

Kalla drifvan re’n är slut.
Biet ropar: ut! ut!
        Och i glans
Gyllne vingen spänner.
Fast vår flit ej, liksom hans,
Klingar bort i spel och dans
Bland det skönas vänner,
        Gläd dig dock,
        O, träldomsflock,
Åt hvart högre lif, som tändt
Sig i ljusets element. —
        Skyndom oss!
        Solens bloss
In i stacken bränner.

Men hvem sofver här? Låt si!
Ack, vår halfbror, litet Bi
Mistat lif och vingar!
Lilla skälm! af nöjet matt,
Med en fångad blomsterskatt,
Nu ej mer du svingar
Hem från ängen säll och rik. —
Bärom bort Guldbiets Lik!

        Fort låt gå!
        Endast två
Hinna ej af stället.

Hvil-