Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 99 —

Sörja ock med helgon-mine
Vid den Dödes urna.

Sjelfva Flora i gravor
Hviskar: ”ack, vår sorg är stor!
Våra offerskålar
Spride vällukt kring hans bädd.
Se, Cupido målar,
I små krusflorsvingar klädd,
Hans porträtt. Säg, veten J
Sagan om vårt älsklingsbi?
Jo, han var en Näktergal,
Som från Galliens sköna dal
Flög, hvad sällan händer,
Bort i vårens unga skrud,
För att höja stämmans ljud
I de kalla länder;
Kom till en förtrollad strand,
Satt på en Prinsessas hand;
Men en Jätte hade
Om den sköna magt och vård,
Strax han svartsjuk blef och hård;
Vredgad, Jätten sade:
””Bli ett bi, du lilla skalk,
Fladdra kring hvar blommas kalk,
Och att bättre hämnas
Mig på ett så trolöst kön,
Sångens tjusning, alltid skön,
Dig till vapen lemnas!”” —

Strax det öfvergifna Bi
Fick en himmelsk dufva si

G 2