Allt sig rör, och andas
I ett brokigt lif:
Stort och smått här blandas
I mitt perspektiv.
Präktigt Kungastaden prålar
Inom horizontens ram.
Ner vid bron matrosen skrålar,
Lastar af Vest-Indiens kram.
Stålprydd vapenskaran blänker
Längst på Lad’gårdsgärdets plan,
Och med färgrik pensel stänker
Solen molnens ljusa ban.
Re’n kastellets flagga
Svajar, blå och gul;
Roslagsskutor vagga:
Der ur väfda skjul
Landtlig rikdom lyser,
Mjölk så hvit som snö;
Der på däcket myser
Ros från Häfverö.
O! hvad enkel storhet glimmar
I den höga Kungaborg!
Hvimlande hur’ folket stimmar
Öfver gator, hamn och torg! —
Myran flyr att bördan bära,
Hvar och en har fått sitt strå,
Och, hvad drönarne förtära,
Trefna bin insamla få.
Hvilken tropp af qvinnor
Med heroisk ton!
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/125
Den här sidan har korrekturlästs
