LYKTAN[1].
Marie! ser jag dig åter? Delte
Du ej min vår? Ditt vallhorn klang,
I lunden näktergalen spelte,
Och mellan bergen hjorden sprang;
Som Alpens hvita ros du stod
I aftonrodnans purpurflod.
Då var det morgon i mitt sinne,
Fast solen sönk från fästets höjd;
Nu härjar nattens storm derinne
Hvar blomma af min lefnads fröjd;
Ett inre sken jag endast fick:
Sänk i mitt öppna bröst din blick!
Läs här, Marie! Hvar hjertats åder
Har ju kristallens klarhet fått,
Och bilden, som mitt qval förråder,
Är ju din egen spegel blott!
Du tvekar, tror mig hufvudyr?
Men se, hur’ lågan uppåt flyr!
Du fåfängt jäfvar, att en Lykta
Mitt hjerta är. — Ja, fast du ler,
Hur’ alla tankar till dig flygta,
Du tydligt genom glaset ser.
Du må väl glädja dig deråt! —
Men hör, hur' ödet skiljt oss åt. —
- ↑ Jacob W—r, en Schweitzisk yngling, yttrade endast på detta sätt tecken till vansinnighet, att han ansåg sitt hjerta vara en lykta.
