Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 140 —

Du svor mig tro, och säll jag flydde,
En vinterkväll, då stormen hven,
Till fadershyddan hem; der grydde
I festligt skimmer ljusens sken —
Och snart i gästabudets ring
Med häpen blick jag såg mig kring.

”Välkommen!” ropade tillsamman
Med enad röst min Far, min Bror —
”Men hopplös är den dolda flamman,
Den kärlek, nyss Marie du svor.” —
”J veten då?” — ”Ditt hjerta var
Städs genomskådligt för en hvar.”

”Slå sorgen bort! Stig fram i salen,
Der glädjen vinkar dig! Se här!
Den skönsta brud i Schweitzerdalen
Nu tillhör dig — Din Fader är
Din målsman. Lyd!” — Hvar frände vill
Nu dricka brud och brudgum till.

Ur fylld pokal min välgång klingar.
Än höll min Far med kraft min hand,
Och hastigt med förlofningsringar
Beseglades det knutna band.
Af odelt kärlek, hemligt röjd,
Log brudens blick med hämndens fröjd.

Förrådd, en annan Jakob, dragen
Jag blef emot min Leas famn,
Och stod, liksom af åskan slagen,
Än hviskande min Rachels namn.