Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 143 —

KOLAR-FLICKAN I SKOGEN.

I villande skogen helt ensam jag satt,
Att vakta på milan den höstliga natt;
Snart hvirflade röken mot himmelen opp,
Och tystnad var trasten i granarnas topp.

Blott hvinspolen hvisslade gällt i sin dy,
En trana på mossen, med klagande gny,
Se’n skaran försvunnit, satt vingskjuten qvar,
Och vildt genom nejden sin enkesorg bar.

Som suckande andar i lundernas krans,
De fallande löfven begynte sin dans,
Det prasslade tyst på den mossiga häll,
Der Elfvorna svinga, den stjerniga qväll.

Der flaxade ugglan från ihålig stam,
Och trollen de höllo i bergen sitt glam:
Än härmande skratt, och än härmande gråt,
Än hjordarnas klockor och vallhornets låt.

Jag bäfvade, rädd, när, lik vålnaders ring,
De skymtande skuggor sig höjde omkring
Den rykande milan; men, klar ur mitt bröst,
Fick sången ett gensvar af klippornas röst:

Jag söng Liten Carin, hur’ själen till Gud
Sig höjde, en dufva, i menlösa ljud,
Då hastigt jag slöts i en jättelik famn ...
”O, viken båd’ gastar och troll, i Guds namn!”