Dock ej min fröjd jag byter,
När, med sin bok i hand,
Högvördig Pastorn knyter
Ett evigt trohetsband.
Snart bröllopsbordet vinkar
I festlig ståt och prakt: —
Månn’ drakens silfver blinkar,
I soln på drifvan lagdt?
Högsätet främst intager
Det unga Brudepar,
Hvar Fröken, snörd och fager,
En vänsäll granne har.
Jag mig bland Elfvor tänker
På en förtrollad ö.
Ett glasberg, tårtan blänker
Med rosor på sin snö.
Man sjunger, dricker skålar,
För Brudgum och för Brud,
I vin ur porfyrbålar,
Vid sorl och fröjdeljud.
Så hedrad, ej jag bäfvar,
När gladt, i lagets rund,
Ett namn på tungan sväfvar,
Kärt från min barndomsstund: —
Ur klingande kristaller
En skål för Husbond’s väl!
En tår i glaset faller —
Det ser ju ingen själ?
Men snart slår nöjets timma,
O gläds, mitt unga sinn?
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/152
Den här sidan har korrekturlästs
