Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 149 —

Men bredvid höstens bleka sol
En klarögd stjerna lyste:
Ett syskonbarn i helgdagskjol —
”Du vet, hon gick till skrift i fjol,”
Sad’ Far, och skälmskt han myste.

”Topp!” — hördes Sven — ”Till Kungs vi gå,
Jag lösen sjelf betalar;
Men Svärfar Tolfman skall bestå
Vart bröllopp: spel, kanoner då
Ge ljud åt berg och dalar!”

Ett handslag knöt förbundet fast;
De unga tu man brydde.
Med kinden rosenröd i hast
Och ett förstulet ögonkast
På Sven, — lill’ Anna flydde.

Längst moderblicken dröjde qvar
På Sven, att oron stilla;
Hon väntade så rädd på svar,
När hennes första fråga var:
”Säg, har du farit illa?” —

”Att gå i fält, se sjelf, min Mor!
Det skapar tappra gossar.
I krigets buller glädjen bor:
Der blir man härdad, stark och stor,
När mod i hjertat blossar.

Knappt trummans larm reveillen slår,
Förr’n hvar soldat ur tälten
Till vapenlek och ordning går;
På stridens fält, en sköldmur, står
Han omkring segerhjälten.