HÖGTIDSQVÄLLEN.
Det var en molnfri högtidsqväll,
Det klämtade i tornet;
Med hjorden hem från skogens tjäll
Vallkullan kom, på klippans häll
Hon spelade i hornet.
Kring byn ej mera slagan ljöd
Sin jemna takt på logen:
Till hvila sabbathsstunden bjöd,
Och bonden kom, vid vesterns glöd,
Med dragarn spänd från plogen.
Då satt församlad under lind’
På gården hela slägten,
Med helsans färg på solbränd kind —
”Men se! hvem kommer der vid grind’,
Med plym och granna drägten?”
”Bror Sven, från kriget kommer han!” —
Så Syskonskaran hördes —
Och, hvem som först till Modren hann
Med glädjens budskap, om hvarann’
I kapp en täflan fördes.
Nar Farfar, ej ur kretsen skild,
På Sonsons hjerta röjde
I pregladt silfver Kungens bild, —
I stilla andakt, saligt mild,
Sin blick den Gamle höjde.
