Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 154 —

VALLGOSSEN.

.

Ljud fjerran, mitt horn, öfver klippornas topp!
Så dejelig Vallborgsmessdagen går opp:
Nu följer mig hjorden, i glädtiga språng,
        Åt skogen så lång. Tusslullerilu!

Nu fröjdas mång fänta i lundernas tjäll
Åt Vallgossens sång på den klippiga häll:
Båd’ gubbar och gummor i stugdörren stå
        Och lyssna derpå. Tusslullerilu!

Hej, lustigt, min skällko! Se, våren är här,
Då Skogsfrun å nyo sin roskjortel bär.
Kring tufvor och backar, med gull-ögon små,
        Smörblomsterna stå. Tusslullerilu!

Se björklöfvet öppnar sin grönskande knopp,
Der ekorren svingar från topp och till topp;
Skogsdufvorna näbbas i lek och i kif:
        Nu är det ett lif! Tusslullerilu!

Fast orren sin bullrande visa hörs slå,
Med alla små fåglar han stämmer ändå
Guds orgor i skogen: en pipa så len
        Nu hörs på hvar gren. Tusslullerilu!

Hvar endaste fågel med lockande ljud
Jag härmar: han lyssnar och söker sin brud.
Der kommer ock göken, en narrfågel ju,
        Och ropar ku! ku! Tusslullerilu!

Men hvarför’ sk’a dvärgarne härma min röst,
Och skogen, så djupt som ett klagande bröst,
Kringsucka mig arme? Så ensam här gå
        Är vådligt ändå. Tusslullerilu!