Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 157 —

Och Elfvorna dansade glada omkring
                Dess glesa tjäll!
De söngo: ”Den urgamla nordiska sed
Till Idugan kallar välsignelse ned.”

Snart Vindsvaler flydde, och Freijer nu såg
                Från fjällens topp
De stelnade böljorna lossa sin våg,
                I silfradt lopp;
Och hastigt kom Guden, med smekande vind,
Till fåglarnas jul-bord, till Idugans lind.

Der ögnade nådigt hans strålande blick
                I hus och gård:
Allt vittnade inne, med ordning och skick,
                Om Huldas vård.
Der väfdes, der äflades dagen så lång,
Och fåglarna söngo sin tacksamma sång.

Och arla från Huldas förtroliga barm
                Smög Idugan;
På åkrar och ängar hans bergfasta arm
                Var arbetsvan.
Skön Freijer halp osedd att plöja och så,
I fåran gladt hoppade ärlorna små.

Allt frodades herrligt, och sommaren lopp
                Just som en dans.
Rikt lindade Freijer, till nordmannens hopp,
                Af ax sin krans.
Den prydde ungdomliga Guden en qväll,
Då åter han stannar vid Idugans tjäll.